Min roliga kompis

Jag har en "hundkompis" som skriver på en liten och anonym blogg. Jag tycker att hon skriver roligt och "precis som man tänker" och ämnar lägga in några av hennes skrifter tills hon får tummen ur och skaffar en egen "riktig" blogg.


"I kväll har jag försökt klickersträna (utan att använda klickers såklart!) min tonårsdotter till att bli mattegeni…! Hmm, det är mycket lättare att träna en vild och yster schäfer, än en trulig tonårsdotter, har jag konstaterat efter i kväll.

Dottern har samma inställning till matematik som hennes mor. Kort och gott på tonårsdottrigt språk sagt ”Det suger”…

Sambon som står för det logiska tänkande (och som gjort Mensa-testet med endast två fel) kan inte förstå hur de ”yra hönsen” i huset tänker. ”Matte är bara logiskt”, säger han överlägset…”Men för helvete… Använd logiken”, fortsätter han (i en ton och med en ansiktsfärg som antyder att tålamodet just nu är hårt beprövat) och förklarar sen i rask takt och självklart för honom matematikens hemligheter, medan de två ”yra hönsen” på andra sidan bordet ser ut som två tomma fågelholkar i fejset.

”Fågelholkarna” stoppar in en varsin arraksboll i käften och lyssnar förtvivlat och försöker förstå matematikens logik som sambon/nästan Mensa-geniet så snällt nedlåter sig till att förklara för oss dödliga höns.

Dottern fattade ingenting, och det gjorde inte jag heller, enligt min mening rapade sambon bara en massa obegriplig skit…! Jag fick nästan, eller rättare sagt, helt ärligt så kände jag en stark mordlust! Jag riktigt kände hur skönt det skulle vara att få lägga fingrarna kring sambon hals och trycka till så hårt att han skiftade färg och blev blålila… Eller åtminstone få klappa till honom riktigt ordentligt så att han stod och dog..! Jävla matte-mallgroda..!

Jag försökte förklara med illa dold irritation och med en mycket ilsken häxblick i ögonen för sambon att vi, hönorna i familjen(dottern och jag) inte lär på samma sätt som han/nästan Mensa-geniet gör. Vi ser allt i bilder, sen ritade jag upp bilder för dottern hur hon kunde förhålla sig och tänka till matematik, samtidigt som jag förstärkte varje positiv tanke, eller intresse för mina bilder.

Dottern förstod och vi tänkte och resonerade och ju mer jag förstärkte desto mer intresserad blev hon. Matte var inte längre bara siffror, man kunde även tänka bilder. Hon var jätteintresserad, ända tills jag glömde bort mig och sa ”Duktigt, braaaa, tjejen” med exakt samma röst som jag har när jag tränar schäfern…

Då fick dottern för att använda ytterliggare ett tonårsdottrigt uttryck ett ”Damp-Ryck”…

Hon spände häxblicken som gått i arv i flera generationer (i rakt nedstigande led på moderslinjen) ilsket i mig. Och samtidigt som hennes blåfärgade hår ettrigt dansade runt hennes huvud så vrålade hon så högt så att skrattrynkorna kring mina ögon för ett ögonblick blev helt utslätade ...”JAG ÄR INGEN JÄVLA HUND”…

Efter den avblåsningen kom vi gemensamt fram till att nästa mattelektion skjuts på obestämd framtid. Och jag i mitt stilla sinne tänkte att detta med positiv förstärkning funkar riktigt bra på hundar och framförallt på korkade sambosar (alla karlar föresten), men smarta tonårsdöttrar låter sig inte luras lika lätt…"