Varför kunde gårdagens hemsamariter agera medmänniskor?

"Eftersom det ännu inte finns möjlighet att biståndsbedöma promenader, en fika eller ett samtal så är det viktigt att det finns aktiveringstid som kan fungera som en buffert för omsorg och omtanke, skriver Peter Kullgren."

Är detta ett sunt resonemang?

Hur kan man schemalägga socialt umgänge eller aktiviteter? Varför är det så snålt tilltaget med personal när det gäller våra äldre så att man är tvingad att vilja göra vissa saker på tid som någon annan bestämt? När man blir gammal eller av annan anledning inte kan klara sig riktigt själv så ska man alltså vilja när det passar någon annans arbetstid.

Alla förstår vi väl att det, som vanligt nuförtiden, handlar om pengar. Varför är det så ont om pengar nu när det inte var det på den tiden när hemsamariterna hade tid att både tvätta, städa, handla, laga mat och sitta och prata och dricka kaffe med de människor som de besökte?

Jag skulle inte tro att vi, förhållandevis, betalar mindre i skatt nu än vi gjorde då och ändå räcker inte pengarna till en bråkdel av vad de gjorde på den tiden. Det bör alltså handla om prioriteringar. Går lika stor del av skatten till de äldre nu som det gjorde förr? Jag tillåter mig att tvivla på detta.

Nuförtiden handlar precis allting om att tjäna pengar och t.ex. våra politiker prioriteras långt mycket högre än de åldringar som skapat förutsättningarna för deras lyxtillvaro. Om vi vill ha en värld för människor och inte människor för världen så måste det göras stora omvärderingar för som det nu är så liknar det väldigt mycket den värld som Karin Boje gestaltade i sin bok Kallocain. Och för dem som inte läst den så kan jag berätta att det är ingen tillvaro som någon önskar sig.
NWT