Rättvisa,solidaritet och jämlikhet.

Detta är de fina slagord som gång på gång upprepas på socialdemokraternas partikongress. Det skär i mina öron att höra t.ex. Göran Persson tala om jämlikhet. Han och jag är lika gamla. Han sitter på en herrgård och har inte minsta penningbekymmer i världen. Jag sitter på ett halvmodernt gammalt torpställe och hoppas på att jag ska kunna spara lite innan jag går i pension för då blir det riktigt knapert.

Han har haft ett arbete som inte på något vis varit ansträngande för kroppen men med en lön som vida överstiger vad jag tjänat på det jag arbetat med, trots att mina sysselsättningar varit lika nödvändiga som hans. När han slutade som partiledare så hade han väl egentligen inte behövt lyfta ett finger för sin fortsatta försörjning medan jag, efter att ha blivit arbetslös under krisen i början på nittiotalet skolade om mig till ett yrke där det fanns en liten chans att få jobb. Detta var tungt industriarbete som efter nästan tio år gav mig arbetsskador. Efter att ha haft sjukersättning i några år så är nu min inkomst nere på en nivå som är ca hälften av vad jag skulle ha tjänat om jag fortfarande hade arbetat.

Jag har i hela mitt yrkesliv haft sådana yrken som genererat inkomster för företag och skatt till t.ex. Göran Perssons lön och allt vad han mer erhåller. Varken han eller någon annan nutida socialdemokrat ska prata med mig om rättvisa, solidaritet och jämlikhet.