Rapport från en anställd.

Jag jobbar inte ens med barnärenden. Men nästa år är detta det enda vi sysslar med.

Min egen prognos – om vi hinner avgöra allt vi har i skåpet som börjar närmar sig tidsgränserna – är nu att jag själv under detta år kommer att ha satt mitt namn under cirka 30 beslut som alla ser ut på samma sätt:

Ett barn kommer till Sverige och säger att det står ensamt i livet.

Mellan 1 vecka och 3 månader efter att det ”helt ensamma” barnet fått PUT (permanent uppehållstillstånd) så är det en drös anhöriga som flaggar upp sig och menar att de måste bo med det barnet – i Sverige. Och barnhandläggarna ska, enligt GD Dan Eliassons snabbhetsorder, i princip inte ställa några frågor alls, så det går fort också. Barnhanteringen på verket kan bara liknas vid ett löpande band.

Det snart absolut enklaste sättet att till en billig smugglingspenning (för det är inte gratis att ta sig till Sverige) få uppehållstillstånd för en hel familj kommer garanterat att nästa år se ut så här:

Skicka hit en person som är (eller påstår sig vara) under 18 år som säger att han står ensam i livet. En tid efter PUT: anmäl er och säg att ni nu, som av en händelse, fått fatt på varandra igen. Ärendet blir snabbt handlagt i båda leden, för alla följer dogmen att "don´t ask, don`t tell".

Till ursprungsartikeln